Kulla-Gulla

Jag har alltid älskat att läsa böcker. När jag var liten läste jag massor och kunde leva mig in i, den för stunden aktuella boken, så till den milda grad. En period läste jag Kulla-Gulla serien. När jag slog ihop boken tog jag på mig en långkjol, mammas för stora träskor och ett förkläde. Sen gick jag till mamma och suckade trött medan jag torkade pannan med baksidan av min hand. "Nu är jag färdig med sysslan Ni bad mig göra, vad kan jag mer göra för frun?". Mamma tittade förbryllad på mig, men såg sin chans, och sa att det behövdes rensas mellan stenplattorna på terrassen. Ett perfekt Kulla-Gulla uppdrag. Där kunde jag ligga och rensa och känna hur stenplattorna skavde mot mina knän och hur det värkte i min rygg (mest i fantasin). Jag var minsann lika tapper som Kulla-Gulla i mitt slit och klagade inte!

Idag, när jag äntligen fått min dotter att somna efter timmar av tandsprickninsgnäll, suckade jag djupt och torkade mig i pannan med baksidan av handen. Jag diskade undan i köket och la in en tvätt i maskinen. Dammsög snabbt i köket och satte på en kanna kaffe. Sedan tog jag på mig min mans för stora träskor och gick ut i snön, till vedskjulet för att hämta in ett tungt lass ved till kaminen. Då kom fattighjonet i mig fram och jag kände mig Kulla-Gulla-tapper igen!

Hela tillsammans

Idag firar vi bröllopsdag.

Det är fint.

Han har valt mig, jag har valt honom. Och vi väljer varandra igen, varje dag.

Ibland är vi små skärvor och försöker hålla ihop varandra.

Ibland är vi helt fel på det och plockar isär varandra.
Men vi kommer alltid tillbaka till att vi vill vara hela tillsammans.

Vi väljer varandra och att vara mera hela tillsammans genom allt.

God Jul

                                                      

En trasig bil kvällen innan julafton. Meterhöga snödrivor ute, så mycket snö att snöskyffeln gick av på mitten. Rapporter om att släktens julklappar fastnat i Tomteboda på grund av snön (!). Julgröten ville inte samarbeta, vidbränd både första och andra försöket. Knäcken ville inte stelna, så den fick göras om. En hundvalp på besök åt upp lite julpynt. Men vad gör det när det är jul?

Det blev i alla fall julafton och allt är som det ska.

Separationsångest

Jag har kläder som jag inte använt på flera år. Eller ännu värre, aldrig använt. Men ändå har jag så svårt att göra mig av med dem. Varje gång jag rensar igenom garderoben är det ungefär samma procedur. Jag håller upp en ful stickad tröja och tänker "om vi någon gång skulle skaffa hund så kommer den här vara perfekt att dra på sig tidiga höstmorgnar när jag ska ut på morgonrundan". Ser en storblommig tunika och tänker "jag kommer att vara så härlig i den här på stranden om vi åker på en solsemester till typ....Egypten". En ful t-shirt som är för liten och tänker "perfekt när jag ska måla om något nästa gång". Ett par shorts och tänker "innan man vet ordet av så är de moderna igen och då kommer jag att vara förkrossad om jag slängt dem". En kjol med en stor fläck på och tänker "det var ju en fantastiskt rolig sommar, när jag jämt hade den här, jag får nog bort fläcken om jag tvättar den igen". Och så håller det på.

Vi har inga planer på att skaffa hund och inte heller några planer på att åka till Egypten. Jag har inte använt något storblommigt sedan jag var tolv. Jag använder min mans gamla tröja när jag målar. Fläcken på kjolen kommer inte gå bort i tvätten, för det är ingen fläck, det är ett brännmärke. Och shorts....kom igen.

Så nu har jag tagit mig själv i örat och rensat ut en stor kasse med kläder som ska skänkas till Erikshjälpen. En påse innehållande lite personlig seger. Jag hoppas kläderna kan vara till bättre användning för någon annan (som har hund eller är på väg till Egypten). Lite välgörenhet så här i juletid.

Om köttbullestress och vad som är viktigt i juletid

För två år sedan skulle jag för första gången stå för planerandet och genomförandet av ett julfirande. Som en vuxen. Det var en väldigt speciell jul eftersom vi skulle fira den med min pappa som var svårt sjuk. Med ganska stor säkerhet visste vi att det var vår sista jul tillsammans med honom innan han gick bort. Därför blev det väldigt viktigt för mig att lyckas med julen. Lyckas med att skapa fin julstämning. Lyckas med att ordna en jul som skulle göra honom lycklig. En jul som skulle bli så normal som möjligt under helt onormala omständigheter.

I min strävan att lyckas med julen hamnade jag om och om igen i funderingar kring maten. För julen börjar och slutar runt matbordet. Vilka typer av sill brukar vi ha? Är det någon som tycker att det är viktigt med dopp i grytan för att känna att det verkligen är jul? Ska vi ha anjovis i Janssons eller är det ingen som äter den då? Vill man ha knäcken seg eller hård?

Men. Min pappas sjukdom gjorde att det var många saker han inte kunde äta och en del saker han inte fick äta. Själva proceduren, att äta, var svår för honom och ganska ångestfylld. Så, att låta fokus för julfirandet vara på maten, var inte ett alternativ. Vi gjorde ett mycket enkelt julbord och det viktigaste under dagen var att vi tog tillvara på tiden vi hade tillsammans. Vi fick en väldigt fin jul efter omständigheterna.

Det har bara gått två år sedan den julen men idag kom jag på mig själv i full julångest över att jag inte stekt köttbullar ännu och att vi måste komma ihåg att köpa hovmästarsås till laxen. Åter upptäcker jag hur lätt det är att fokus hamnar på vad, hur och när vi ska äta. Det är inte fel. Jag tycker att julmaten är en stor del av våra jultraditioner och ska vara något njutbart. Precis som det också var för pappa, innan han blev sjuk. Så maten får vara hur viktig som helst. Jag behöver bara påminna mig om hur tacksam jag är för familj och vänner som jag kan dela min jul med. Så att jag minns vad som är viktigt. Här har jag gått och stressat i flera dagar över att jag inte stekt köttbullar istället för att bara göra det, eller gå och köpa färdiga, så att jag kan njuta av juletiden med min familj istället.

Spegel, spegel på väggen där....

När min 1-åring ser sig själv i spegeln blir hon helt överlycklig. Hon ger upp ett glädjetjut och sen fortsätter hon att småprata med sin spegelbild medan hon känner på sitt ansikte och sitt hår. Hon älskar sin spegelbild och kan stå och titta på sig själv i ugnsluckan nästan hur länge som helst.

Jag önskar att jag hade en liknande upplevelse när jag ser min egen spegelbild. Att jag kunde bli så överlycklig över att se mig själv. Det ska jag jobba på. Men framförallt önskar jag att vi som föräldrar kan hjälpa henne att hålla kvar hennes underbara självklara sätt att se på sig själv. Även när hon blir äldre.

Yrväder

Här är yrväder.
Vita prickar som dansar fram.
Fram och tillbaka.
Yr och styr.
Stökar och bökar.
Men underbart och det vackraste jag vet.

Snö

Snön har fallit i mängder under dagen. Om jag hade varit barn hade det varit lycka! Ut och lek! Det skulle ha varit snöänglar, snöbollskrig, pulka, snögubbe, längdskidor och snölyktor.

Men nu är jag ju inte barn längre utan alldeles vuxen. Nu är det skottning, halka i trafiken, försenade tåg, skrapa bilrutor, köra fast i drivorna med barnvagnen och klaga, klaga, klaga med andra vuxna. 

Men bortsett från alla snörelaterade vuxenbekymmer så är det väl ändå så, att världen är mycket vackrare och härligare klädd i snö. I alla fall är det så jag ser det, när jag kan stanna inne och titta på drivorna från andra sidan fönsterglaset.

Lite lättgråten

Går hemma idag och lyssnar på Musikhjälpen i P3. Jag går och smålipar lite för mig själv mest hela tiden, förvånad över hur lätt jag blir rörd till tårar av människors engagemang och vilja att hjälpa. Kan ju också ha att göra med tidigare nämnda sömnbrist och att det är min tredje dag utan socker. Lite lätt labil.

Men Musikhjälpen! Good stuff.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3946

Ett nytt personlighetsdrag

Jag har sovit lite dåligt under flera år av olika anledningar. Men att bli småbarnsförälder är ändå något helt annat. Nu är det som att tröttheten har blivit en del av min identitet. En dag hällde jag kaffe i nappflaskan med en diffus känsla av att något inte riktigt stämde. En annan dag lämnade jag bilen olåst och körde senare samma dag iväg med min mobiltelefon liggande på biltaket. I förmiddags lade jag in en blöja i kylen. Så där håller det på. Om en månad börjar jag jobba igen efter min föräldraledighet. Jag börjar på ett nytt jobb och det kan ju bli spännande nu när jag har en alldeles ny del i min personlighet.

Jag har blivit bloggerska

Några knapptryck på datorn så är jag här. Jag har blivit en bloggerska. Det trodde jag aldrig. Stort för mig.

Jag har många intentioner, avsikter och förhoppningar för denna blogg. Att den ska bli en färgsprakande samling av smällkarameller som alla har olika innehåll att erbjuda. Men egentligen handlar det kanske mer om att våga. Att svälja höga ambitioner och prestationsångest och bara följa med. Att lägga sig ner bland frasiga silkespapper och slappna av en stund. Så får vi se vad det blir av det.